( e Orri från Mörtö - u Harpa fra Uxahrygg )

Födelsen 

Det var ett våldsamt skri min mamma gav hals åt den morgonen den 2 juli. Det var så mycket i det skiet - rädsla - beslutsamhet - panik - galenskap - vrede - vädjan...

Klockan var strax efter sju och min tvåbenta mamma kom utfarandes. Men hon stannade med ens och tittade på mig där jag låg i en solglimt medan min mamma skuggades. Jag låg vid hennes svans och hon orkade inte resa sig än. Solen var varm och skön mot min våta, mörkbruna päls. Jag kisade inte med ögonen, jag ville ju se... se världen. 

Skriet min mamma gett ifrån sig - ett enda - var riktat till den andra hästmamman - Naela. Hon verkade inte haft något emot att adoptera mig, men mamma skulle hellre dött än givit bort mig sådär... Min mamma är vacker, vänlig och kärleksfull. Hon har lång, lång ljus man och en vit harpa i pannan, hon heter så... Harpa. Jag skulle känna igen henne på mils avstånd. Jag tycker mycket om henne. Hon älskar att galoppera med mig och njuter av livet. Hon älskar också människor. 

Jag såg den tvåbenta mamman, hur hon tittade på mig och log. Hon tog fotografier av mig i solen. Jag var blöt, några minuter gammal, men jag kan tänka mig att jag var fin. Jag fick ett infall och försökte röra på benen. Jisses vad långa de var, och många. Ja minst fyra... 

Jag väntade en stund till innan jag försökte igen, alla benen stod åt varsitt håll och jag kom upp med kroppen en bit ovanför marken. Det var jobbigt. Jag sjönk ihop igen. Sedan gjorde jag ett nytt försök och vinglade hit och dit men stod plötsligt upp. Vad högt upp jag var. Mamma reste sig upp. Jag vinglade till men stod kvar. Jag buffade på henne med min lilla mjölmule. Hon luktade gott och var så mjuk. Men jag letade efter något som jag inte hittade. Letade och letade. Min mamma försökte stå upp men orkade inte så länge. Hon lade sig ner igen med en suck som var både trött och nöjd. Hon slickade mig. Det var skönt men jag tappade balansen och låg plötsligt ner igen bredvid henne. 

Vi vilade en stund. Sedan ställde jag mig upp igen och mamma gjorde detsamma. Jag letade och letade... 

Efter en stund kommin tvåbenta mamma och hon rörde vid mig. Det var inte läskigt. Hon flyttade mitt huvudet. Först förstod jag inte, men sedan bestämde jag mig för att följa henne. Och hon förde min nos mot maten från mamma. Jag tappade bort mig men hon visade mig igen. Det var så gott. Nu hittade jag själv. Hon lyfte mig lite och tvättade mig på magen. Sedan åt jag mer. När jag ätit och vilat var jag på benen igen.

Hon kom tillbaka, tvåbeningen. Jag nosade på hennes näsa. Det kom fler. De är helt klart läskigare än mamma men den lilla, lilla flickan känns inte alls farlig. När jag var någon vecka såg jag henne sitta på min mamma då de borstade av henne. Min mamma tyckte det var helt ok. Så de kan inte vara så farliga men jag förstår inte alls vad de säger och de luktar inte så gott som min mamma...